Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning

Home
Introduktion
Lilla kungen : 7-55
Den smorde : 56-103
Rustningar : 104-129
Seland : 130-143
Narva : 144-193
Duna : 194-208
Warschau : 209-236
Kliszow : 237-248
Krakow : 249-257
Thorn : 258-287
Volafaltet : 288-305
Lemberg : 306-317
Massakreringar 1704 : 318-325
Ravitz : 326-336
Grodno : 337-349
Massakreringar 1706 : 350-357
Sachsen : 358-372
Kejsaren av Storskandinavien : 373-393
Uppbrottet 1707 : 394-408
Massakreringar_svalt : 409-425
Holowczyn : 426-438
Severien : 439-460
Veprik : 461-484
Massakreringar 1709 : 485-497
Pultava : 498-540
Saracenska heden : 541-564
Bender : 565-599
Prut : 600-617
Kalabaliken : 618-673
Demotika : 674-700
Stralsund : 701-729
Norska falttaget : 730-757
Lund : 758-782
Fredriksten : 783-807
Avslutande betraktelser

 

Kapitel 25 : Pultava 1709

 

"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)

"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som
troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.
– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.
– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)

 

Värt att lägga märke till

 

I TV:s Debatt den 29 november 2005 gjorde Ernst Brunner ett stort nummer över att han minsann hade använt namnformen "Pultava", vilket enligt honom var den rätta stavningen. Nu är det alltid besvärligt att avgöra vilken form som är den "rätta" i ett fall som detta, staden har ju under tidernas lopp lytt under flera olika herrar. Tittar man i några samtida svenska dagböcker så skriver Leonhard Kagg "Pultava", Norsbergh "Pultaua", Dahlberg "Pultava", Pihlström "Pultawa", Petre "Pultava" och Posse "Pultawa". Å andra sidan skriver t.ex. Petre "Mitou", "Churland" och "Willdna", det blir alltså inte så lätt att konsekvent tillämpa karolinernas egen stavning.

Av egendomligheter i detta avsnitt märks främst de som har orsakats av inlån från taffeltäckaren Johan Hultmans sent nedtecknade minnen, se till exempel sidan 537. Av besynnerliga misstag kan man notera sidan 498, där Karl XII skriver till sin döda syster Ulrika (sic), som ju inte dog förrän 1741. På sidan 536 finns en uppgift som visar hur grunda ämneskunskaper Brunner egentligen har, drabanten Giertta behöver inte länge "avbida sitt öde". I själva verket undkom Giertta och dyker dessutom upp mot slutet av boken, men att det handlar om samme man tycks Brunner inte ha reflekterat över. Sedan är det gott om inlån från karolinska dagböcker, se till exempel sidan 510. På hela sidan 510 är som synes det enda självständigt producerade två meningar: " Jag tog med mig gardet ner till löpgraven." samt "Det liknade fiskrens då jag petade upp det med stöveltån." I övrigt är allt Petre, i förkortad form.

 

Genomgången

 

Sidan 498: Kungen skriver till sin kära syster Ulrika som länge varit död.  

Hon dog först 1741. Den döda systern hette Hedvig Sophia. Enligt Villius (s. 86) var postförbindelsen mellan hemlandet och armén avbruten så att inga brev till armén ska ha anlänt mellan 19 september 1708 och 22 juni 1709. Hedvig Sophia dog den 11 december 1708, varför detta inte var känt inom armén förrän tidigast strax före Poltava. Enligt Ernst Carlson kom nyheten till armén med sekreteraren Otto Klinckowström, vilken anlände till armén den 22 juni, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 96. 

Sidan 498: Brevet citeras.  

Här är då cirka en tredjedel av brevet bortklippt. Det som är borta är hela inledningen, med Karl XII:s sirliga hälsningar till systern och hans sorg över att inte på länge ha fått några nyheter från henne. Normalt sett skulle ett bortklippande av sådant kanske inte vara särskilt anmärkningsvärt, men som Brunners tes är att Karl XII var en kvinnohatande, okänslig tyrann kan man förstås misstänka även andra syften bakom förkortningen.  

Sidan 499: Tre präster examineras den 4 april, Cederlöf faller bort. 

Sven Agrell berättar om detta i sin dagbok, men säger att examinationen började den 30 mars. Den 1 april fick enligt honom Cederlöf budet att han skulle få stå åt sidan. Anders Westerman berättar i sin dagbok att han examinerade kandidaterna i "Ethicis och Physicis" den 31 mars. Brunner kallar en av kandidaterna för "Westerman", men han förefaller ha hetat Wetterman, se Jon Stålhammars brev i Karolinska krigares dagböcker VII

Vi befinner oss då i början av april 1709, de svenska trupperna förs allt närmare Poltava.  

Sidan 500: På östra sidan Vorskla dras långsamt den ryska hären samman.  

Som nämns i Karl XII på slagfältet III, s. 698 var det först i slutet av april som den ryska huvudstyrkan bröt upp från området nordväst Charkov och till östra stranden av Vorskla kom man först några dagar in i maj. Rönnes avdelning befann nära sig Sokolki, några mil söder om Poltava.  

Sidan 500: Karl XII låter den 15 april bränna klostret nordost om Poltava. 

Pihlström nämner att klostret brändes den dagen, men säger inte vem som gjorde det. Kagg berättar att det var den ryske kommendanten som lät göra det. Med tanke på läget förefaller detta också mest sannolikt, svenskarna skulle knappast gynnas av att bränna byggnader som låg inom deras förläggningsområde.  

Sidan 501: Rehnsköld vill veta anledningen till belägringen.  

Detta är det bekanta samtalet mellan Rehnsköld och Gyllenkrook, som Brunner här helt enkelt istället låter Karl XII och Rehnsköld ha. Inte så väldigt kreativt att behålla replikerna i stort sett oförändrade. Gyllenkrook menar i sin berättelse att Rehnsköld var positiv till belägringen.  

Sidan 501: Petre kommer till högkvarteret och berättar bland annat att officerarna inte haft vare sig pengar eller kläder sedan "Glesniske aktionen." 

Detta är hämtat ur Petres dagbok och ska ha utspelat sig den 14 april (Petre skriver den 13, men har tydligen kastat om två dagar). "Glesniske action" är Petres uttryck och det syftar förstås på slaget vid Lesna. Som Brunner på s. 456 kallar för "Lesna." Här har han väl helt enkelt inte förstått vad Petre avser och därför behållit dennes uttryck. När det gäller hästarna så finns det dock inget i Petres berättelse om att kungen skulle ha bett Petre att försöka få fast några av dem. Det finns heller inget om att Petre skulle ha börjat tala tyska vid sin ankomst. 

Sidan 502: Efter samtalet med Rehnsköld börjar även Hård och Siegroth att avråda från belägring.  

Först och främst var ju samtalet mellan Rehnsköld och Gyllenkrook, se ovan. Att Hård ska ha ogillat belägringen berättas av Gyllenkrook, men denne utpekar samtidigt Siegroth som en av männen bakom beslutet. Sedan säger Gyllenkrook dock att Siegroth kort därefter istället började avråda från planen.  

Sidan 502: Kungen meddelar Piper att inte ens en ängel skulle kunna få honom att avstå från belägringen.  

Detta är också ett lån ur Gyllenkrooks berättelse och hänför sig till ett samtal mellan Piper och G. Den som talade om änglar var alltså Piper.  

Sidan 502: Kungen rekognoscerar Poltava skyddad av judarna bland krigsfångarna.  

Var detta kommer ifrån vågar jag inte ens spekulera över. 

Sidan 503: Kungen äter körsbär.  

Detta är ur Petres dagbok och det var alltså han som åt körsbär den siste april.  

Sidan 503-504: Gyllenkrook samtalar med Piper, är rädd för att han ska få skulden om belägringen misslyckas. 

Detta är också ur Gyllenkrooks berättelse, om än något "justerat". Gyllenkrook berättar att han haft detta samtal med kungen före det att belägringen inletts och att G. då för Karl XII ska ha uttryckt en oro för att han själv skulle få skulden om belägringen misslyckas. Karl XII svarade då att G. var helt oskyldig, det var kungens eget ansvar om det skulle gå illa.  

"Vansinne" och "galen förevändning" har naturligtvis ingen motsvarighet i originalet.  

Sidan 505: Lode övermannas av 12 000 ryssar. Förlorar 200 man.  

Här har Brunner möjligen missförstått Petre. Enligt Karl XII på slagfältet III, s. 700, förlorade svenskarna 70 man i fångar. Att ryssarna var 12 000 kommer från Adlerfelts Histoire militaire. Enligt Karl XII på slagfältet III, s. 702 f. förlorade svenskarna totalt 150-200 man och ryssarna ungefär lika många.  

Sidan 505-506: Bährs dom skärps. Döms att under hela sin livstid vara ovärdig att bekläda någon tjänst.  

Bär föll i rysk fångenskap vid Perevolotjna och när han hemkom efter fredsslutet fästes det tydligen inget avseende vid detta utan B. blev sedermera bl.a. kommendant på Nya Älvsborg, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM

Sidan 506: Löjtnanten greve Posse rensar en löpgrav.  

Detta är också Petres dagbok (9 maj). Det handlar om löjtnant Carl Posse, som dock inte rensade en löpgrav utan intog fiendens palissader. Det hela ska dock enligt Karl XII på slagfältet III, s. 707 ha inträffat först den 12.  

Sidan 506: Det bärs in några döda från rensningen, bland annat sergeanten Lejon.  

Detta är också Petres dagbok, men för den 25 maj 1709. Lejon stupade alltså inte under "rensningen" utan vid ett ryskt utfall.  

Sidan 506:. Kungen äter späckkorv och löksoppa, rapar vid ankomsten till vakten. Överste Binou inleder beskjutningen.  

Bortsett från korven, soppan och rapandet är också detta Petres dagbok. Översten hette egentligen Rudolf von Bünau, se Kungl. Artilleriet : Karl XI:s och Karl XII:s tid.  

Sidan 506: Översten hade under dagen lyckats tränga upp på vallen, men blivit nedslängd av ryssgubbar, kvinnor och halvväxta ynglingar med krattor och liar.  

Som Bünau var chef för artilleriet var det inte hans bord att fatta posto på vallen. Om nu detta alls hänt torde B. därför inte ha varit involverad. Det hela är hämtat ur Fryxell (1856), del 22, s. 184. Där ges dock inget datum.  

Sidan 507: Representanter för tartarkhanen anländer.  

Detta hände först den 22 juni, se Tengberg, E., Från Poltava till Bender, s. 12. Brunners skildring torde dock här vara missvisande, det besked som kom från tartarernas sida torde just då ha varit negativt. Efter instruktioner från Konstantinopel var khanen förhindrad att göra något på egen hand, se Tengberg, E., Karl XII och Ryssland, s. 26.  

Sidan 508: Överstelöjtnant Silfversparre uppbränner de som tagit sin tillflykt till husen, dör sedan av sina blessyrer.  

Enligt Karl XII på slagfältet III, s. 715 blev Silfversparre, chef för en styrka som bemannade en skans vid en bro över Vorskla, den 18 maj anfallen från andra flodstranden. Petre och Kagg synes dock mena att Silfversparre råkade ut för ett ryskt utfall.  

Sidan 508-509: Karl XII samtalar med Petre. Samtalet förs på tyska.  

Denna diskussion ska enligt Petre ha hållits på kvällen den 21 maj. Att man skulle ha samtalat på tyska finns det förstås inte några spår av i Petres dagbok.  

Sidan 509: Siegroth och Karl XII talar tyska.  

Att replikskiftet är på tyska torde bero på att källan är Siltmanns journal, som ju är skriven på tyska. För detta se Carlson, E., Sverige historia under konungarne af pfalziska huset VIII, s. 233.  

Sidan 510: Kungen räknar granater. Det skjuts 12 man etc.  

Källan är Petres dagbok. Det är alltså Petre som räknar och berättar.  

Brunner (2005), s. 510 Petre, Robert, Fänrik Robert Petres dagbok 1702-1709 // Robert Petres och C. M. Posses dagböcker 1702-1709. - Stockholm, 1921. - S. 220 f.
"Om morgonen under frukosten hördes hur fienden återupptog kanoneringen och räknade jag att vid pass 30 granater kastades i svenskhopen. "Om morgonen begynte fienden att canonera ifrån detta blockhuset, hwar emoth jag stod, sampt kastade wid pass 30 granater till mig uti aproschen sampt stenar och wedträn, emedan den eij längre war ifrån fiendens wachter, än jag kastade med stenar till dem och de till mig.
Jag tog med mig gardet ner till löpgraven.  
Rapporterades att ryssarna redan före klockan 6 med sina räffelbössor slagit 5 svenskar och 7 zaporoger för stjärnan, och detta precis där de stått vid sina poster. Av dheras canonerande och granaters kastande bekom mitt manskapp ingen skada, men förlorade dock 5 soldater, som de med sina reffelbyssor slog för stiernan, der de stod på sijna poster, som ock 7 Saporower, som gick också och luhrade på deras skijlldtwachter och wille dem på samma sätt skiuta, så att förlusten war denna dagen på min post allena 12 man.
Vid skiltvakten hade med faskiner gjorts en bländning. Det rummet, derest skijlldtwachten stod, har jag allt omkring med fachiner giordt en blendning,
För att de inte skulle se skuggan av karlen hade en kvarnsten satts på bröstvärnet. och att de eij skulle sij skuggan af karlen, sampt satte 1 qvarnsteen uppå bröstvärnet,
Genom kvarnstenshålet kunde skiltvakten skåda vad som framför honom passerade och detta medan han stod alldeles skottfri med hela kroppen. igenom hwilketz håhl skijlldtwachten kunde see hwad framför sig passerade, så att han stod alldeles skott frij med hela kroppen, undantagandes qvarnstens hålet, som jag bad honom då och då sij utj;
Sådant oaktat måste ändå 5 brava svenska soldater sätta livet till och blev knall och fall liggande av skott som slagit rätt igenom pannbenet. ja sådant oachtandes moste ändå dessa 5 brafwa swenska solldater sättia lifwet till och blef knall och fall liggiandes, igenom alla skotten woro gångne rätt igenom pannan och tinningen på dem.
Då jag kom till fänrik Petre på post vid kvarnstenen blev jag på marken varse blodet och hjärnorna som där låg efter de bortburna. Hans Maij:tt, som kom kl. 10 ohngefehr upp till min post, hwilken blef hwarse blodet och hiernan ligga på marken effter de bortburne döda,
Det liknade fiskrens då jag petade upp det med stöveltån.  
Order gavs att under dagtid lämna denna post obesatt. gaf mig ordre att lembna denna posten obesatt, så längi dagen, wore, emedan man enteligen kunde höra om fienden något anfall giöra skulle, hwilket jag ock i underdånighet effter lefde, så att jag ingen skijldtwacht hade utsatt om dagen.
Efter middagsmål återkom jag till platsen med Gyllenkrook. Kl. 2 effter middagen infant sig åter Hans Maij:tt.
Denne hade låtit uthugga en docka med ansikte ur en stock, satt på en peruk, klätt den i karpus, rock och uppstoppade armar. Imedlertid har Öfwersten Gyllenkrook låtit uthugga ett ansichte i en stock och den påklädt piruqve, Cabus, rock och oppstoppade armar, att man eij annat kunde se än det en karl war.
Var gång han lyfte den över kanten av löpgraven, slängde med den hit och dit och hastigt upp och ner, försummade fienden aldrig att pricka den med 2 á 3 skott. Denna moste jag lyffta hijt och dijt som hastigast upp och neder, att dermed encoragera fienden, som alltid låg i fullt anslag att skiuta, hwar de såg det rörde sig, så mycket mehra derpå att gie fyhr, hwilket de ock eij försummade utan 2 à 3 skott tillijka, så snart jag satte den aldrig så litet öfwer wallen eller bröstwärnet.
Fänrik Petre fick försöka och sedan jag frågat om han tröttnat och fått svaret 'nej', tog jag den ändå ifrån honom och lyfte den aldrig så lite över kanten. Här med hwar jag sysselsatt emoth 1 1/2 tijmas tijd, då Hans Maij:tt frågade mig, om jag blef trötter. Jag wijste wehl min oförtrutenhet och swarade sådant med neij, dock sådant oachtandes tog han sielf denna blindningen ifrån mig och uplyffte den sielf några gongor.
På någon timma hade förvisso ett tjugotal kanonkulor och några hundrade skott riktats mot denna träbild av en svensk soldat. Nog kan jag wara förwissad, att öfwer 20 canon kuhlor och 300 bysse kuhlor richtades effter denna träbillden, hwaraf också kom, att cabusen blef med åtskilliga små kuhlor igenom båhrad.
Sedan även Lewenhaupt och Stackelberg länge nog förlustat sig med dockan, fägnades vi av stora mängder utkastade rötter samt katt- och hundkadaver varav en död katta träffade mig på axeln. Sedan Hans Maij:tt, General Lewenhaupt, general Major Stakelberg sig här med länge nog förlustadt, blef de benewenterade ifrån staden med 3 `a 4 döda kattor och hundars sampt ruttne rötters utkastande, med hwilka de också träffa Hans Maij:tt på axlan med en död katta,
Även nerslängdes ler- och glasgranater varför jag beordrade Petre att svara med egna granater men som graven var nedrigt trång och kastarmen ej kunde sträckas blev de liggande utanför fiendens tvärpalissader. " kastandes der hoos 9 à 10 leer och glaasgranater till oss. Derpå gaf Hans Maij:tt mig ordre att probera, om jag kunde hinda jn med 2 à 3 granater, emedan för oss, som stog nedrigt och i en trång graf, der man intet fick räcka ut sig, föll swårare att kasta till dem, än dem war swårt att kasta till oss, som hade högden och frija felltet. Till underdånigt följe gjorde jag prob, den första hinde wehl öfwer de första pallisaderna, men blef liggandes utanför deras afsnitt och twärpalisader. Men med de andra 2 träffade jag just i hörnet jnnom pallisaderne, der de gick tillsammans, och de sig uppehölt, desse oförskiembde menniskior..."

Brunner kortar ned och låter sedan Karl XII agera trädocka till Petres buktalare. Det kan vara värt att notera hur "fiskrens" som kungen petar upp med stöveltån praktiskt taget är det enda självständiga i hela avsnittet, i övrigt är det Petre i nedkortat skick.

Sidan 511: Kommendanten skjuter ut brevbomber.  

Också helt och hållet Petres dagbok.  

Sidan 511: Magister Sternell håller den sista maj, en söndag, sin predikan inför Karl XII.  

Nu var den sista maj dock en måndag. Uppgiften ur Hultmans berättelse. 

Sidan 511-512: Stockman, Ruda, Iserhielm. Kungen samtalar med Petre, Schultz och Mühlenfels konsulteras.. 

Fortfarande Petres dagbok. Stockman den 26 maj, Ruda och Iserhielm den 29 och samtalet den 30. Brunner har dock lagt till Karl XII:s yttrande om att en granat inte skadar den som förhåller sig tappert och ärofullt.  I originalet nämns förvisso Mühlenfels, men endast i en förklarande parentes. Se här ett exempel på vilken soppa Brunner gjort av de mest tydliga upplysningar:

Brunner (2005), s. 512 Petre, Robert, Fänrik Robert Petres dagbok 1702-1709 // Robert Petres och C. M. Posses dagböcker 1702-1709. - Stockholm, 1921. - S. 225
"Vid Mitusjka-belägringen 1705 hade höger axel träffats. Den smärtade honom ännu. ""hwar af jag ännu har  en kiensel i min högra axsel sedan 1705, då jag i Mitouska belägringen blef slagen af ett stycke utaf en bomb."

Hade Brunner läst Petres dagbok hade han sett att det handlade om belägringen av Mitau och inte om någon ort med det högst  egendomliga namnet "Mitusjka".

Sidan 512: Det görs en övergång i "Alt Sensjari". Kruse beger sig dit, men finner att det mesta folket under generallöjtnant Heinske nedgjorts och att samtliga 1 270 fångar befriats.  

Här är namnanvändningen något slarvig. Samma ort kallas på sidan 500 för Starie Senchari. Sedan är det då så att Heinske var rysk generallöjtnant. Ryssarna lyckades till sitt läger föra något över 500 befriade fångar, se Karl XII på slagfältet III, s. 743. Av den insatta ryska styrkan ska ca 60 man ha dödats och ca 190 sårade. Svenskarnas förluster synes ha varit av ungefär likartad storlek. Det hela inträffade den 15 juni.  

Sidan 512: Kungen ber under ett träd.

Det är en uppgift ur Petres dagbok för den 6 juni. Vi har alltså rört oss baklänges i tiden.

Sidan 512-513: Det stora slagregnet. 

Också Petres dagbok, där detta förläggs till kvällen den 8 juni. Alltså en vecka före Heinskes räd, men efter Petres observation av Karl XII:s bön. Låt oss se på ett litet stycke:

Brunner (2005), s. 512 f. Petre, Robert, Fänrik Robert Petres dagbok 1702-1709 // Robert Petres och C. M. Posses dagböcker 1702-1709. - Stockholm, 1921. - S. 228
"Om aftonen innan livvakten blev avlöst, kom ett slagregn så ohyggligt att dess like aldrig skådats eller sades ha upplevts ens av dem som var äldre än jag. ""och kom kl:n wid pass 6 om affton, näst intill wachten blef aflöst ett sådant ohörligit slagregn, hwars lijke de, som längre lefwat än jag, sade sig aldrig hördt eller sedt,
På kort tid uppfylldes löpgravarna med lervatten så att det stod soldaterna upp till låret. hwilket ock uppfyllte approscherna med watten, så att det stod oss, som deri woro, mitt på låhret,
Hästarna som legat döda på fältet flöt därifrån och sköljdes med vagnar, tält och koffertar över ravinkanten och försvann." ja hästar, som på fälltet legat döda, flöt derifrån bort, sökiandes sin undanflycht åth dahlar som nedrigare orter och till bäckar, som förr wåro tårra, men nuu woro som stora strömmar och hade öfwer en piqve diupt watten utj sig. wid min nederkombst till compagniet /: som ock war utj en dahl, som war om werfd på des 3:ne sijdor med högder, camperande ./ fant jag tällten fulla med vatten, ja så att min coffert der uti flyta kunde..."

Sidan 513: Karl XII rådfrågar Lewenhaupt.  

Detta ska enligt Lewenhaupts berättelse ha inträffat på kvällen den 16 juni.

Sidan 515: Hans Excellens greve Hård levererar benbitar.  

Det Hultman berättar är att samme man fick ta hand om kulan. Nu blev Hård dock inte greve förrän 1731 och var vid det aktuella tillfället vare sig greve eller excellens. Orsaken till Brunners miss är att han inte tänkt på att Hultmans berättelse är nedtecknad först i början av 1730-talet.  

Sidan 517: Ryssarna går över floden.  

Det hade gjort redan tidigare, se sidan 516.  

Sidan 518: Karl XII får veta att några deputerade från tatarkhan var komna till Cobilak. Det var överste Sandul, en kapten av khanens garde, generaler och vägvisare.

Samma ort kallas på sidan 542 "Kobeljaki". Översten var i svensk tjänst och hette Sandu Coltea, se Ciobanu, Veniamin, Charles XII et les Roumains. - Iasi, 1999. - S. 208. Sedan var det inte generaler och vägvisare som hade anlänt utan "general vägwijsaren", se Adlerfelt, Gustaf, Karl XII:s krigsföretag 1700-1706. - Stockholm, 1919. - S. 402. Felet är särskilt anmärkningsvärt eftersom stavningen "Cobilak" är hämtad ur just detta verk.

Brunner (2005), s. 518 Adlerfelt, Gustaf, Karl XII:s krigsföretag 1700-1706. - Stockholm, 1919. - S. 402
"Båren sattes ned framför infanteriet då Mazepa ankom. Denne såg inte hoppfull ut men berättade att några deputerade från tartarkhan var komna till Cobilak. "lätt H:s M:tt sätta sig neder fram för linien af infanteriet, där Mazepa kom till H:s M:tt och berättade att några deputerade ifrån tartarerne woro ankomne till Cobilak.
Det var överste Sandul, en kapten av khanens garde, generaler och wägwijsare." Lijtet där effter ankom secreteraren Clinkoström och öffwersten Sandull med dee deputerade, som bestodo af tartar chams capitaine af garde och general wägwijsaren jemte några andra murser eller officerare.

Sidan 519: Benet fick en svart sköld som en bagge och måste avsågas.  

Nu sågades det ju inte av något ben. 

Sidan 520: Rehnsköld arg för att kungen i flera dagar stått overksam på fältet utan att anfalla ryssarna.  

Ett egendomligt klander - om det hade varit genuint. Rehnsköld hade ju sedan kungen sårats den 17 haft befälet över armén och haft den uppställd i slagordning vid flera tillfällen. Redan vid Petrovka den 17 hade han kunnat ha genomfört ett anfall.  

Sidan 521: Det beslutas att hästarna skulle föras av stalldrängen Nils Frisk.  

Frisk var menig soldat vid Livgardet, se hans tjänsteförteckning i Karolinska krigares dagböcker IV

Sidan 523: Alla utländska diplomater som medföljt hovstaten spanar.

Några sådana fanns i princip inte. Siltmann och Jefferyes var mer observatörer.

Sidan 523: Samtliga beskådar fiendearmén, ty den var i sanning grym att skåda.  

Vid den tidpunkten såg de knappast ryssarna alls och massan av den ryska armén befann sig dessutom inne i det befästa lägret.  

Sidan 525: Lewenhaupt tar två redutter.  

Det var snarast så att Lewenhaupt marscherade genom reduttlinjen med större delen av infanteriet, medan några bataljoner under Roos blev kvar, se t.ex. Peter Englunds Poltava, s. 95.  

Sidan 525: Kungen ser hur Roos trängs ned i skogen av Mensjikov.

Det var ju just det man inte såg, därav dröjsmålet efter passerandet av de ryska skansarna.

Sidan 525: Karl XII kommenderar sin kolonn, bestående av drabantkåren, 5 regementen och gardet.  

Nu var ju Livdrabantkåren ett kavalleriförband, kolonnerna bestod av infanteri. Förutom en drabantvakt ingick huvuddelen av kåren i högra kavalleriflygeln.  

Sidan 526: Kungen frågar Piper vilka förband som mejas ned av den ryska elden. Denne svarar: "Kalmar regemente", "Upplänningarna".  

I detta skede befinner man sig tidsmässigt någonstans mellan passeringen av reduttlinjen och återsamlingen väster om det ryska lägret. Dessa regementens undergång kom först under huvudstriden. 

Sidan 527: Adlerfelt stupar.  

Bör dock ha skett först i samband reträtten efter infanteriets sammanbrott under huvudstriden, se Englund s. 189.  

Sidan 528: Kungen får veta att hela Roos kolonn har gått under och att Roos själv är fången.  

Det Karl XII fick veta var att Roos hade blivit kvar vid redutterna, se Englund s. 130.  

Sidan 528: Ryssarna närmar sig med många lavetter, tio stycken på varje lavett med geschwinda skott.

???

Sidan 532: Kalmar regemente faller. 

Vilket det ju gjorde redan på s. 526. 

Sidan 532: Gardet, Upplands, Kalmar, Jönköpings och Nylands regementen fäktar in i döden.  

Av gardet kom avsevärda delar undan för att sedan kapitulera vid Perevolotjna. Enligt ryska källor återstod då kring 1 200 underofficerare och meniga, se Kungl. Svea Livgardes historia IV, s. 515. Med Nylands regemente avses förmodligen kavalleriregementet. Enligt tsarens dagbok ska det vid kapitulationen ha haft en styrka av 662 underofficerare och gemena. Vissa egendomligheter i denna antyder dock att förband blandats ihop, varför det inte med visshet går att säga något om enskilda förband.  

Sidan 536: Kungen tar Gierttas häst, denne omringas av ryska soldater och behöver inte länge avbida sitt öde.  

I själva verket fick han det. Johan Giertta dog först i maj 1740, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.  

Sidan 537: Kungen stöter på en kalesch i vilken greve Meijerfelt och hans excellens greve Hård sitter.  

Ingen av dem var ännu grevar, här är det åter Hultmans på 1730-talets nedtecknade minnesbilder som spökar.  

Sidan 537: Kungen frågar Meijerfelt och Horn hur många som stupat.  

Ska förstås vara Hård och inte Horn. 

Sidan 538: Horn talar.  

Ska förstås fortfarande vara Hård.

Sidan 538: Kungen bärs in i Siltmanns vagn.

Det säger S. själv i sin dagbok. Hultman, Creutz och Lewenhaupt nämner i sina berättelser bara Meijerfelts vagn. Brunner tycks ha valt båda varianterna samtidigt.

 

 

(Under arbete)

© Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2006-09-10